En berättelse ur Hedvigs liv:



Det lilla nybyggarhemmet i skogen

Då jag för över 30 år sedan under mina *hundår* som ambulerande småskollärarinna tjänstgjorde i en skogstrakt, stod jag en morgon kl. 7 i vedskjulet och högg ved för att elda i skolsalen, då ett friskt godmorgon hördes. En hurtig och reslig man stod där och frågade om lärarinnan måste hugga ved. Jag svarade att det skulle barnens målsmän göra, men ingen kom, och det måste vara eldat tills småttingarna kommo.

Ja, sade den vänliga gubben, idag måste jag bort på arbete, men i morgon skall jag skicka min August hit och hugga ved. August kom och högg på ett par timmar så mycket ved att jag blev ren förvånad.

Jag besökte deras hem en sommar och fann, utom far och son, även mor och dotter. Och ett sådant trevligt hem. En liten snygg stuga och bra uthus samt åkrar med vacker skörd. De födde där 2 kor och några får, det var ej en stor egendom, men det som gav stället dess prägel av egendomlighet var att husfadern genom oerhört arbete odlat och byggt i vilda skogen. Han hade fått lov av skogsägaren att använda ett bestämt område därtill och för denna rättighet måste göras dagsverken i ersättning.

Ack, hur har ni kunnat föda er? frågade jag, mer rörd än jag ville låtsas om. Ja, sa den lilla gumman, första året var värst, för vi hade ej färdigt mer än stugan och källaren. Vi måste samla gräs i myrarna och ta löv för att få vinterfoder åt vår första ko. När jag så gick med mat till min man hörde jag hans sång i skogen och så fick jag söka vägledning därav, men jag grät allt ibland. När så vintern kom hade vi kon i källaren och så kokade jag enlag (en dekokt av enris och vatten). Och när våren kom var vår ko vid gott hull.

Sedan odlade och byggde dessa makar år efter år och det är troligt att åkrarna blivit större om de hade haft mer mark att tillgå. Och så en sak till. De hade ett förnöjsamt sinne samt en levande gudsfruktan.

Så blev då *min August* förvillad av en vacker tös, men inte kärare i henne än att han föredrog det stora landet i väster. Han reste till Amerika, och de gamla fingo ta hand om hans lilla barn. Sedan levde inte min gamle vän många år. Dog han av sorg eller var han utsliten? Ingen läkare ställde diagnosen, och obemärkt som han levat blev döden. Sonen tog till sig mor och syster. Ingen bodde sedan i det lilla hemmet i skogen. Där är ödemark igen. Den gamla odlaren vilar i bortglömd grav på Långseruds kyrkogård och jag minns med rörelse hur han, som varje stund arbetade så hårt, ändå hade hjärta för en ensam tös, som ej hade tyngre arbete än att hugga lite ved.

Berättelse av Hedvig Leufstedt.

Gift med
Nils Johannesson (Nilsson), född 1849-02-08 i Långserud (S), död 1916-11-18 i Kåled, Svanskog (S).

Barn:
Ingeborg Nilsson
Gustaf Nilsson
Anna Nilsson
Johannes Vilhelm Nilsson, född 1888-09-30, död 1973-03-27
Emma Teresia Nilsson, född 1890-07-23, död 1952-05-18
Klara Erika Nilsson, född 1903-02-01, död 1993-06-16