Klara Nilsson, eller i bygderna runt om i Svanskog med omnejd mest känd som Klara på Klockaregården eller Klara i Kålé har lagt sin penna och sina tättskrivna ark åt sidan. Hon fick aldrig uppleva publiceringen av sin rikhaltiga produktion innehållande finstämd, träffande och jordnära poesi. Hon var heller inte den typen av människa som ville stå i rampljuset eller bli omnämnd och omskriven, för den gåva det ändå är att sätta fantasi och tankar på pränt. Hon ville verka i det tysta i sin egen värld, men därför inte utestänga världen omkring, utan var lyhörd för det mesta och alltid alert och vaken, vetgirig och läshungrig som få.

Hennes poetiska ådra började ge sig till känna redan vid 6 års ålder hemma i Ärtviken i Långserud, där hon föddes i seklets början, närmare bestämt 1903. Som 11-åring kom hon tillsammans med sina föräldrar att bosätta sig i Kåled i Svanskog, där hon blev bofast hela sitt återstående liv. Ett liv som trots tider av hårt arbete och uppoffringar blev långt. Klara var drygt 90 år när hon gick ur tiden hösten 1993.

Men i den vackra värmländska bygd som Klara älskade så, där bland fåglar, djur och all markens gröda i hembygden ville hon bli kvar och hennes sista önskan blev verklighet när hon till sist förenades med sitt kära Kåled.

(Förord i diktsamlingen "Klara i Kåled" av Rune Olsson.)

Samlingen utgiven 1995 på initiativ av Inga Lill Karlsson och Ester Hammarströn, Svanskog.

Gift med
Emil Elfstedt, född 1909-12-03 i Åmåls stadsförsamling (P), död 1992-02-22 i Åmål.

Barn:
Rolf (Reinhold) Nilsson